2008-08-19
Så var då storfilmen Kautokeinoupproret Sverige-lanserad för biografdistribution. I ett absolut fullsmockat Grand vimlade många som har med film och samisk kultur i Stockholm att göra. Föreningsmedlemmar siktades. Samiskt informationscentrum var naturligtvis där som medorganisatör tillsammans med Sandrews. Exekutörer av evenemanget var Erika Unnes och Victoria Harnesk. Sameföreningen hade ett finger med i spelet – rätt personer skulle ju vara där!
Den inbjudna publiken fick njuta av torkat renött på sticka och champagne eller lingondricka furnerad av Renprodukter i Sollentuna. Vid biografstolen hittades gravad renrostbiff, potatis och hjortronparfait. Allt importerat från Sapmi (om man inkluderar Bergslagens Loka brunn i Sapmi).
Filmen är välgjord och storslagen. Vidfilm. Påkostad. Musiken är närvarande och ökar i intensitet, men tar aldrig över. Fotot är fantastiskt där man får en känsla av att renhjordarna dansar i takt med musiken.
De tidstypiska detaljerna är väl utforskade och välutformade. Miljöer är återuppbyggda – tyskarna brände ju ned Finnmark under kriget 1944. Ett annat exempel är skådespelarnas kläder där kolten är av skinn och päls. De roller som enligt historien kom från Sverige talar svenska i filmen, säväl som att samer, norrmän och danskar pratar originalspråk. Handlingen börjar och slutar vid galgbacken där vi får ana bröderna Haettas slutliga öde efter deras sista och slutliga avståndstagande från kyrkan.
Det tog familjen Haetta 143 år innan en anständig begravning av brödernas kvarlevor kunde göras.
Filmem handlar om makt, maktkomponenter i symbios. Handlaren som engagerar kyrkan, en präst skickas till Kautokeino, för att få tillbaka sina kunder, samerna, till spritförsäljningen. Handlaren drivs av att tjäna pengar så att han fullfölja hustruns dröm om ett handelshus. Den tredje enheten, lag och ordning – länsmannen, byts helt sonika ut när denne visar sig ha sina sympatier på “fel” sida. Överheternas överhet, den danske biskopen, kommer på besök efter samernas anmälan och ställer ut löften om en rättvis behandling. Men den lokala rättsskipningen är ju fortfarande samma maktsymbios. Samerna förlorar och händelserna leder till det tragiska upproret
Vad är annorlunda idag? I efterföljande panelsamtal påpekade styrelsordförandei sametinget Lars Anders Baehr att liknande makstrukturer finns idag, fast inte lika tydliga och på en annan högre nivå. Han menade också att det har varit tur för samernas överlevnad att samerna på denna tid inte gick i total strid för sin sak. Då hade kanske samernas sak utvecklats som i USA.
Mycket klokt sades i panelsamtalet efter filmen. Samtalet leddes av journalisten Alexandra Pascalidou. Hon själv mötte samer första gången i Bryssel 1993. Innnan dess hade hon inte en aaaning om att de överhudtaget fanns och refererade till skolans totala brist på information om samer i undervisningen – då?
Nils Gunnar Labba från Samiskt Informationcsentrum, ej med i panelen, påpekade att (relativt sin befolkningsstorlek) är samisk kulturutveckling stark. Filmen är ett tydligt exempel på det.
Victoria Harnesk ville ta avstamp i filmen för att utveckla samiska kulturnäringar. Hon erbjöd den framgångsrike samiske jeans-demonen Oskar Olsson med bror att bidra till en stiftelse som är på gång i det här syftet. Sekunden innan hade Oskar undslippit sig i samtalet att han kunde tänka sig att låta något av vinsten gå tillbaka till det samiska samhället.
Oskar Olsson från Denim Demon berättade om hur företaget nu vidareutvacklar design av de samisk-inpirerade jeans som han marknadsför. Sju renskötare är nu testare av kollektionerna.
Språkarbetaren David Jonasson, enträgen revitalisör av sydsamiska språket, tog avstamp i flimen som en viktig komponent att visa att de samiska språken lever och växer, inlusive sydsamiska.
Regissören Nils Gaup poängterade filmens betydelse ur försoningssynpunkt och att få upp historien på bordet även i det samiska samhället. Lars Anders berättade att han var med och stoppade ett motsvarande filmprojekt om Kautokeinoupproret med norska producenter på 1970-talet. Nu är tiden rätt.
I Norge har filmen fått fem Amandor, vilket motsvarar fem Guldbaggar. 300.000 personer har hitintills sett. Lansering väntas på olika filmfestivaler över världen.
Sista tips från Nils Gaup: När du rekommenderar filmen tilll andra – tala inte om att den är norsk!
